30 mars

Otroligt. 11 år sedan idag. Åren går men såren består. Saknar dig nu och föralltid. Det är en lycka och en sorg på samma gång att ha annat att leva för nu. Att känna mening. Trodde inte jag skulle göra det förrän jag fick barn själv. Men jag känner mening. Känner tacksamhet över livet och att det faktiskt blev ok. Jag är ok. Jag har en pojkvän som jag älskar, och två fantastiska katter i vår lilla familj. Vi har en underbar lägenhet, jag går den drömutbildning jag bestämde mig för att gå när du dog. Jag tror du hade varit stolt. Det kände jag alltid att du var. Jag kände villkorslös kärlek från dig oavsett vem jag var. Det försöker jag implementera i mitt liv nu. Jag är. Jag är nog. Jag kan, jag är viktig och jag har något att tillföra. Jag har behov. Jag är stark. Jag är så jävla stark. Men oavsett hur mycket tid som flyter förbi förblir du densamma. Min relation till dig kommer aldrig ändras och jag kommer alltid älska och sakna dig precis lika mycket. Min älskade lillebror Simon. Som jag önskar du vore här. Så himla mycket. Jag fortsätter leva vidare för dig, och för mig, ända tills vi ses igen.

hej hopp

ja ni? livet right? tror många upplever mycket galenskap i livet just nu. känner mig inte speciellt påverkad personligen av hela situationen förutom i form av att vi har distansundervisning på universitetet. i love it tho.. fantastiskt att kunna sitta i pyjamas och käka frukost när läraren pratar.

jag tror jag upplever galenskap på andra plan. mycket som händer i terapin. bra saker, och jobbiga saker. arbetar supermycket med mina egna tankar och på att ta plats i mitt eget liv. mycket sånt. inte lägga mig platt för att folk ska bli bekväma, inte vara en konstant anpassningsbar geléklump. det är svårt. bara sociala medier är svårt? har slutat dalta med folk som har idiotiska åsikter. hade liksom nån tanke om att jag skulle diskutera, vara en snäll tjej och försöka lära folk som kommenterar på min instagram (aka folk som röstar på SD + snubbar som inte läst ett skvatt om genus men ändå anser sig berättigade att kritisera feministiska inlägg jag lägger upp) att se saker ur ett annat perspektiv än från deras eget rövhål. men nej tack. inte mer.

det är något fint som händer. känner lite hur saker rinner av mig mer och mer. kan göra folk mindre i mitt eget huvud. sätta dom på axeln och sprätta bort dom med fingret. inser vilken orimligt stor volym och kraft människor alltid har fått ta av mig och mitt liv. inklusive människor som stått mig nära. känns som att jag sakta är påväg mot min egen frigörelse. så fantastiskt. och så himla sorgligt på samma gång.

21 februari

Just nu försöker jag hitta någon slags balans. Jag älskar min psykolog som jag hittat till egenterapin! Så himla kunnig människa. Har liksom svar och förklaringar på allt jag berättar. Varför jag beter mig som jag gör, varför saker är som dom är. Det var verkligen right on time att gå i terapi nu.

Just nu upplever jag mycket negativitet i livet generellt. Känner verkligen att jag behöver miljöombyte. Känner mig kvävd av att ha stannat på samma plats så länge. Varit här mer än ett år? Skulle bli så ledsen om jag inte kom iväg på utbyte. Peppar peppar ta i trä! Håll tummarna för mig. Jag känner mig lite lost? Tappat mig själv litegrann. Sliten både psykiskt och fysiskt. Fortfarande sömnbrist men har åtminstone sovit bra i två dagar nu + tagit powernaps båda dagarna. Hoppas jag hittar tillbaka snart. Tappat gnistan lite liksom? Det är kanske bara en fas jag behöver gå igenom nu med terapi och allt. Men fan, känner inte igen mig själv riktigt. Eller vill åtminstone inte att det här ska vara jag. Bräcklig, distanserad och negativ. Usch, vill sprida bra energi. Känner absolut inte att jag gör det just nu. Bäddar liksom för mörker omkring mig. Uäk. Vingarna sprattlar direkt och jag vill bara fly iväg från mig själv och min omgivning.

Anyhowieee. Hope you guys are well. Kram kram.

10 februari

Alltså denna blogg? Vad är detta? Beroende på med vilken röst man läser allt med + i hur hög utsträckning man känner mig framstår det som att jag har jävligt mycket hybris. Nice. Önskar det speglade sig i verkliga livet också 🙃

3 februari

Halloj. Recap kring förra inlägget om neurokursen: jag klarade den! Med råge? Ofattbart. Fortfarande den värsta kursen vi haft och är fortfarande sjukt sliten. Men jag klarade den. Fy fan. Skrek rakt ut i bilen. Haha.

Påbörjade min egenterapi idag. Det är ett moment vi måste genomgå under utbildningen där vi går i minst 25 sessioner terapi. Känns bara så himla välbehövligt just nu, och bra att börja tidigt. Är helt finito i min skalle. Men börjar ändå se något slags ljus? Typ känna igen mig själv lite igen även om jag fortfarande har total sömnbrist. Det är skönt. Jag känner mig liksom taggad på att bli stark i mig själv igen. I’m on some kind of new path here som jag gillar. Sätta gränser, säga nej, bara vara mig själv och sluta ta ansvar för andras känslor, liv och åsikter. Det äter upp mig inifrån och det är slut med det nu.

Jag kommer förmodligen åka på utbytesstudier i Kanada i höst. Känns både kul (för det var en av anledningarna till att jag valde SU, möjligheten att få åka på utbyte) men också lite jobbigt. Är bekväm där jag är för första gången i mitt liv, och framförallt har jag två katter som är som våra barn. Louis vet jag alltid vart jag har, det är liksom inget problem med all långdistans vi genomlevt tidigare. Men katterna i 4 månader??? Aaah. Men jag skulle ångra mig om jag inte åkte. Så smart på något sätt när man bestämt sig för att genomföra saker, för jag är en sån enormt principfast människa att jag liksom inte kan rucka på sånt. Jag låter aldrig min rädsla förändra mina beslut oavsett hur obekvämt det känns. För jag vet att jag fixar allt. På något sätt löser det sig alltid.

Skulle kunna skriva hur mycket som helst om allt jag tänker på och jobbar med just nu. Jag är lite rädd för egenterapin även om den är behövlig. Saker kommer rivas upp och ilska kommer tillbaka till ytan. Kände imorse efter bara första sessionen att jag bara ville skrika ut allt. Personer som gjort mig jävligt illa och som jag bara svalt. Fyfan. Någon gång vill jag berätta om allt.

Hoppas ni mår bra! If not – hang in there. Ljuset kommer alltid tillslut även i de djupaste mörker.

Kram.


1 år på psykologprogrammet 🤙

Well, jag klarade mig genom neurokursen. Tror jag åtminstone. Let’s see när vi får våra betyg om två veckor; jag är åtminstone stolt över att jag orkade kämpa mig till något som jag hoppas är godkänt.

Min skalle är verkligen helt tom på energi. Känner mig helt bränd. Haft migrän till och från hela veckan, går runt och är spyfärdig och det flimrar för ögonen. Tror verkligen det är kroppens sätt att säga ifrån på. Migränen kommer alltid när jag är sjukt stressad, det slår liksom aldrig fel. Ska försöka sova ikapp, återhämta mig och sedan ta tag i livet igen.

Next kurs up som börjat idag
: forskningsmetodik och statistik. Jag vet inte hur det kommer gå men allt känns som en myrfjärt jämfört med förra kursen. Förhoppningsvis har jag högskoleprovet och all matematik jag pluggade där att tacka inför det här. Fick en bra känsla av läraren som tack och lov verkar ha pedagogiken med sig. Något som (typ) aldrig händer förövrigt, men man märker vilka lärare som skrivit läroböcker och inte so to speak 😉 This one has. Häftigt ändå att använda sina lärares böcker som kurslitteratur. Något att vara tacksam över. Möjligheten att få lära sig av extremt duktiga människor. Lätt att glömma bort. Har en tacksamhetsdagbok jag skriver mycket i som jag älskar. Tips tips.

Jag blev lite rädd efter förra kursen faktiskt. Rädd att liksom gå in i väggen någon gång. Jag hade aldrig klarat programmet om varje kurs var som den. Totalt hänsynslös på så många plan. Är så himla rädd om min hälsa samtidigt som det är svårt att kombinera den omtanken med prestationsångest. Men som jag skrivit förut: man måste. Jag kan inte alltid göra mitt bästa för då kommer jag gå sönder. Jag vill vara hel nog att faktiskt kunna jobba efter utbildningen. Utbrändhet hos unga kvinnor har ju ökat lavinartat på bara några år. Tänk på det ni också hörrni!!! Var rädda om er. Det är liksom inte värt det.

Kram kram och hoppas ni ägnar er åt all typ av self-care som ni behöver för att må bra.

Inzoomnia

wooo the tiredness. jag är så TRÖTT. haft insomnia tre nätter i rad vilket aldrig händer mig om jag inte är riktigt jävla stressad. max en gång per år? way to start the year liksom. betvivlar dock starkt att vi någonsin kommer ha en sådan här skitkurs igen. på riktigt. inte ok någonstans att slita ut studenter såhär. nog finns det en gräns and this crossed mine. min laddare gick sönder när jag skulle skriva klart den ena tentan vilket resulterade i att jag fick panikskriva i fem minuter och skicka in innan datorn dog. en halvfärdig tenta.. som jag jobbat på i två veckor. om något fick kortisolnivåerna att rinna över så was that it. men får se det som en träning? att acceptera att bara för att jag KAN göra mitt bästa så betyder inte det att jag borde göra mitt bästa. om det går ut såpass över välmåendet att jag inte mår bra är det liksom inte värt det. så jag får tänka: ja, jag kan bättre men det är inte det bästa för mig. och jag skickade in en halvfärdig tenta och kommer (med största sannolikhet) få ett betyg jag inte är nöjd med, men waaah: good fucking enough.

MEN goda nyheter. på fredag är inlämning av den sista tentan och sen är kursen klar. neurovetenskap 2 – jag kommer aldrig glömma eller förlåta dig. men förhoppningsvis har jag klarat mig igenom den!!! tjohoo. blir ändå stolt över mig själv och min disciplin. finns inte på min världskarta att ge upp även om det känns omöjligt ibland. jag vet ju vart jag ska. klara den här psykologutbildningen och sedan vidareutbilda mig till genusvetare och psykoterapeut. vem vet om man vill plugga något mer?! mhmm honeybee.

efter denna helvetesperiod (ja, den här bloggen är tydligen bara till för att jag ska få gnälla av mig, luckily it’s mine hehehhh) blir det en låång period av REHAB. en jävla massa återhämtning, träning och bra mat. och spa nästa helg.. det kunde verkligen inte komma mer lägligt. fyfan vilket slit! haha.

tack o hej leverpastej

HÄJ

Hej mitt i tentakaoset! Total chaos! Woah! Värsta hittills. Fint att jag alltid drar mig hitåt när det är stressigt. Men fan.. jag gillar verkligen inte att ha den här typen av blogg. Den är ful och tråkig och influencig till utseendet. Känns så offentligt och synligt här på nåt sätt. Känner mig blottad när jag skriver, lol. När den här domänen går ut kommer jag gå tillbaka till mitt älskade lite mer anonyma tumblr. Men fortfarande blogga såklart! That’s the thing – jag har alltid gjort det på tumblr men alla tycker ju tumblr är ute förutom jag. ÄLSKAR tumblr. Bästa. Mmmmmhmm. Har bloggat där sen jag var 16 och kommer förmodligen aldrig sluta. Ni som vill fortsätta följa mig där (på jordens äldsta blogg): http://jehuu.tumblr.com

Anyhow: livet rullar på bra trots att det är en riktig skit-tenta vi har. To be fair så har vi faktiskt TRE tentor på den här neurokursen. Har aldrig skrivit och läst så mycket i mitt liv. Men jag har heller aldrig tränat och promenerat så mycket som jag gör nu – fan vilken lycka. Man mår så himla bra. Älskar att promenera med podd, jag som alltid avskytt att gå utan mål. Nu fattar jag grejen. Att gå för att upptäcka och vara nyfiken på sin närmiljö. Haven’t ever done that.

Hoppas ni mår fantastiskt hörrni. Och om ni inte gör det så skickar jag en stor ordentlig varm kram till er och säger att allt faktiskt kommer bli bra tillslut.

30 december

Mood: jag har verkligen tagit ledigt under julen. Så fint ändå att kunna ”komma hem” till Karlstad och bo hos mamma. Nu är man helt slut av allt socialiserande. Och det är lite back to reality pga har två tentor som ska in om två veckor. Till en kurs jag hängt med noll i. So basically I’m gonna learn the whole course in two weeks. Hehe. Legit ändå :)) Men: fan vad jag älskar mina vänner. Dom är verkligen världens finaste och tiden känns alltid för kort i deras närhet. Allt prokastinerande är så himla värt det.

Jag älskar nystarter. Jag gillar nyår. Jag fattar att man kan ha nystarter och förändring närsomhelst blablabla men jag tycker sånt är kul. Har så sjukt många nyårslöften, eller ”mål”. Gillar att försöka hålla nya saker och skapa nya strukturer på livet. Ett mål är att träna på tacksamhet och att se mer positivt på tillvaron. Det är ju lite tabu, att tänka positivt och allt det där. Men jag tror verkligen på det. Jag påverkas så mycket av negativitet och klagande att jag behöver vara stabil och trygg själv. Speciellt som framtida psykolog??? Can u imagine. Jag har liksom några ”musor” som jag ser upp så himla mycket till. Det är viktigt. Typ Linnéa. She is amaze och vi har 100% samma värderingar i livet. Fan vad skönt det är att lufta med henne ibland. Och hon kommer hit ikväll och firar nyår med oss!! Tjuhu.

2020 ska bli ett år av psykisk och fysisk hälsa. Mer växtbaserat, träning och yoga kombinerat med meditation och egenterapi som kör igång i Januari. Ska vända ut och in på mig själv och bara götta mig i nuet. Tillåta mig själv att må bra. Mmh.

Hoppas ni mår bra och att ni kan få in lite tacksamhetstänk såhär vid nyår. It’s important.

Kramis

🙆🏼‍♀️

Känsla just nu. Otroligt stressad och provocerad. Just nu läser vi neurovetenskap 2 med statistik inbakat och jag känner mig helt överväldigad av all läsning. Det är en omöjlighet att hinna läsa allt (det är sammantaget drygt 1500 sidor där 10 sidor tar en timme att läsa, utan överdrift) och det gör mig galen. Jag förstår inte. Vad är poängen med kurslitteratur om den inte hinner läsas?

Jag har alltid känt mig trögfattad för att jag inte lär mig som alla andra gör. Och nej, inte på samma sätt som varenda människa gör. Jag förstod på riktigt aldrig något på lektioner i skolan utan fick läsa mig till allt själv hemma. Vilket absolut kunde ge mig höga betyg. Men vilket jävla jobb det var. Och det är samma sak här. Vad är det med mig och föreläsningar? Varför går det inte in när någon pratar framför en PowerPoint? Jag ser munnen röra sig och ord komma ut men jag får aldrig grepp om någon röd tråd. Varje ord är helt separerat från det förra. Jag hänger inte med alls, och jag märker att alla andra har så lätt för sig. Vilket gör mig provocerad. Speciellt när någon kommenterar att dom inte heller förstår, när det är tydligt genom sina frågor att dom gör det. Jag får inte med mig något överhuvudtaget från majoriteten av alla föreläsningar. Nada.

Funderar på om jag haft ADD hela mitt liv? Kan ju vara smart att utreda. Jag fick gå till läkare och kolla upp min hörsel när jag var liten för att jag sa ”va” hela tiden, men det visade sig att hörseln var bra. Jag bara är och har alltid varit så otroligt disträ, i en annan värld, enormt svårt att hålla fokus. Jag klarar psykologutbildningen, men jag gör det genom att läsa allt själv. Känns så orättvist att andra kan klara det enbart på föreläsningar. Behöver tid och förstå grunder och detaljer innan jag kan förstå helheten.

Så, just den här kursen känner jag mig frustrerad. För om jag inte hinner läsa litteraturen känner jag mig körd liksom. Menmen, kanske hinner lägga 150 timmar nu över jul. Dont worry about having a life.

Hoppas ni mår bra iaf! Förövrigt färgade jag håret orange idag. Frustrationens färg.

Kram