Tron på sig själv

Spännande att ju fler läsare har får desto mindre vågar jag skriva. Haha. Oh wello well. Skolan börjar snart. Märker att stressen smyger sig på. Inte helt säker på vad den beror på, men jag tror det är prestation. Min största rädsla är att jag ska tappa allt helt som jag gjorde på gymnasiet. Det är ofta lite allt eller inget för mig, och när jag har en inget-period blir det verkligen just inget gjort. Vilket t ex resulterade i ett fjärde år på gymnasiet. Eller snarare resulterade det kanske i underkända betyg. Och en allt-period resulterade i det fjärde året. Jag vet ju att anledningen till det var den största katastrofen som någonsin inträffat i mitt liv, men känslan finns kvar. Rädslan för att inte orka.

Jag är så sjukt känslig för dålig undervisning. Det låter som hybris (jag vet), men jag vet att jag är bra på pedagogik och att lära ut. Jag är bra på tydlighet just för att jag behöver det själv för att förstå. Och när jag inte får det själv blir jag galen. Tappar all lust och motivation och ägnar min energi åt att gnälla på hur dålig kursen och läraren är vilket nästan slutar i att jag struntar i allt. Jag har lätt för att tappa all tro på mig själv. Känner ofta att jag inte förstår lika mycket som alla andra, inte är lika allmänbildad osv. Det är något jag försöker jobba på. Det måste finnas någon anledning till att jag ens kom in på utbildningen (Sveriges svåraste ya know) och inte har kuggat någon tenta än *peppar peppar*.

Införskaffat två av böckerna till den första kursen. Det är så enormt mycket läsning på psykologprogrammet. Har inte riktigt lärt mig hur jag ska lägga upp läsningen för att klara allt plugg och ha ett liv samtidigt, men det kommer nog. Detta är något jag tänkt en hel del på: alla tar liksom för givet att alla ska klara universitetsutbildningar? Det är ju SKITSVÅRT!? På riktigt. Fan va grymma ni alla är som pluggar. Fyfan vad ni kämpar och fyfan vad svårt det är. Men så värt allt i slutändan.

Om något så måste jag hitta tron på mig själv och att jag förstår och kan. Jag kan. Är det något jag ju faktiskt vet så är det att jag mer än något annat är en jävla kämpe. Jag skulle aldrig ge upp den här chansen. Att vara lite rädd för det kanske bara är nyttigt. Nu jävlar kör vi.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s