Hej.🙋🏼‍♀️

Jag är tillbaka🙋🏼‍♀️. Woo. Längsta pissperioden på LÄNGE. Alltså gud? Panikångest var längesen. Men there it was. Nu mår jag bättre igen. WUAHAHHA. Skönt. Hoppas ni klarar er genom november också. 25 soltimmar i Sthlm but lets be happy att vi inte bor i Växsjö för där har dom haft 3 (!!!?). Växjöbor. En eloge till er. Keep your shit together.

Just nu sitter jag med två hemtentor vilket förmodligen är varför jag kände för att skriva här. Det är mycket men det är kul. Jag älskar att läsa och lära mig orimligt mycket. Fast rimligt för mig.

Tacksamheten ikväll:

  • Tack för att jag får gå psykologprogrammet.
  • Tack för att jag hittat meditation.
  • Tack för att jag hittat yoga.
  • Tack för att jag hittat oljor.
  • Tack för kristaller.
  • Tack för mina fantastiska missar.
  • Tack för Louis.
  • Tack för mamma.
  • Tack för vänner.
  • Tack för att jag får leva. Tack för allt. 🙏🏻

Kram ❤️

12 november

hej hopp. gud. min energi är verkligen nere på noll? har ingen ork eller motivation i min kropp. måste släpa mig ut typ. ugh. det är otroligt hur hjärnan funkar. varje år runt Simons födelsedag och runt hans dödsdag blir det bara mörker. visst är det också spännande att det alltid känns som att det aldrig kommer bli bra igen? det är något med ångest som gör att man tappar all tro på framtiden och gräver ner sig i nuet. det är jobbigt att ta ordentliga andetag liksom. känns som att man inte får luft. och jag drömmer mardrömmar om död och har sömnparalyser. ser saker som inte finns egentligen på nätterna och går i sömnen. mmh. le life. jag funderar på att ta tag i egenterapi snart. could b good. vilket jäkla jobb. känner att jag har så mycket ilska i mig som kommer fram mer och mer med plugget. det läskiga är att jag alltid känner mig för stressad för att hinna vara ledsen. jag blir stressad av vetskapen om att det är det jag behöver vara. thats how i roll and have been rolling for a long time för att överleva.

anyhow. om ni som jag tycker att hösten är riktigt pissig så hang in there. det blir bättre snart även om det inte känns så.

what else? jobbar mest med att kunna bete mig som en någorlunda normal person när jag mår såhär. well oh well. hoppas det är över snart.

Kram

Nämen häj!

Haha vad är detta för blogg egentligen. Två månader sen jag senast uppdaterade. Det roliga är att det oftast är som mest lockande att skriva när ångesten smyger sig på. Kul kul.

So whats my status? Precis som vanligt varje höst så är höstdippen här. Den kommer alltid i oktober/november. Med mitt dåliga minne har jag tur som har en partner som kan återberätta allt för mig varje år. Höst + vår = definitiva gropar för mig. Senaste veckan har jag skattat högt på ångestskalan. Man är lite skakis, extremt lättrörd och saker känns överväldigande helt enkelt. ”Helt enkelt”. Min senaste psykolog poängterade att jag alltid skrattade när jag grät och försökte liva upp en väldigt mörk stämning när det blev jobbigt. Svårt att ta mig själv på allvar. Jag har ganska lätt för att skämta bort mig själv. Min största rädsla i livet, typ, är att ses som en börda för någon. Att någon tycker det är jobbigt/obekvämt osv. Jag försöker träna på det eftersom jag verkligen uppskattar när någon vågar visa sig sårbar inför mig. Antar att detta är något alla har svårt för? Att våga lita på att folk faktiskt vill höra, typ. Jag är så extreeemt svår att komma nära inpå. Min integritet når upp till månen ungefär. Vi får väl se vart jag hamnat om 4 år.

Whats new:

1. Jag vill lära mig mer om oljor och kristaller. JAG VET. Men det är något som bara är så himla lugnande. Att meditera med en sten. Konstigt jordande. Införskaffade därmed 10 svindyra oljor med tillhörande diffuser häromdan. Since I can afford it and all.

2. Jag har fått ett till jobb. På ett HVB-hem för unga pojkar. Jag kör mitt första pass på söndag. Ser verkligen fram emot det! Gud. Min eld brinner så starkt för just den målgruppen. Så just nu är tanken att jag ska jobba extra där + fortsätta jobba på ungdomsavdelningen på Kriminalvården. Inte hunnit jobba där sedan i somras och saknar det verkligen.

3. Jag har tagit på mig att bli representant för Stockholms Universitet i Psykologförbundets studeranderåd. Vad innebär det tänker ni. I ask myself the same. Alltid känt mig så dålig på fackföreningar och andra instanser att jag tänkte att bästa sättet att lära sig är att bara ta sig vatten över huvudet och GÖRA. Verkar sjukt intressant dock och tanken är att jag ska lära mig maassa mer om allt som är kopplat till att vara psykolog.

Övriga tankar. Jag älskar verkligen min utbildning. Älskar när det tänder till och jag känner att jag kommer få göra skillnad. Jag brinner så otroligt starkt för det här.

Övriga förhoppningar: att jag inte ska bränna ut mig. Plugga heltid + ha två extrajobb + jobba volontärt för Psykologförbundet = kan bli overload. Om jag DESSUTOM ska fokusera på våra betyg som inte spelar någon roll överhuvudtaget egentligen. Stockholms universitet är den enda psykologutbildningen som har A-F. Alla andra har antingen G och VG eller bara G. Ändå får vi alla samma legitimation och våra utbildningar ska vara likvärdiga. Snacka om att det känns värre att få ett E, som ändå motsvarar godkänt, än att få ett G. Lyllos er. Skulle fira med champagne varje tenta.

Hoppas att ni mår ok trots höstmörkret! Det är många som dippar nu. Efter regn kommer solsken, alltid.

Hejdå sommarlov

Hej på er.

Min nuvarande status: såå TRÖTT!

Känns som att jag haft sömnbrist i hundra år även om det bara är en vecka. Gud vad det pajar livet att va trött! Målet nu är bara att vila ikapp så jag orkar med studierna. Man behöver verkligen vara påfylld i alla depåer för att kunna ta till sig allt. Vill ju suga åt mig litteraturen som en svamp men det enda jag orkar just nu är att ligga och såsa i soffan, för trött för att plugga och för stressad för att sova 🤷🏼‍♀️ #lyfe. Får vara så första veckan. Men sen!!! Haha. Gud. Så typiskt mig att vänta på the healthy life to come 🙃 men på riktigt. För varje dipp blir toppen högre och dippen inte lika djup. Det är en kringlig spiral uppåt. Det går verkligen uppåt hela tiden, livet. Blir bättre och bättre på att ta hand om mig själv på varje litet plan. Yas.

Dagens kul: jag har skaffat kort på en yogastudio! Och bundit upp mig på ett ÅR. BUNDIT. Y’all know what that means! Jag måste gå. Och just nu ikväll ska jag iväg på första kursen. YinYoga. Jag tror det här kommer bli jävligt bra 🙏🏻

Namaste!

Feber i blodet

Topp 3 saker som provocerar mig:

1. När folk kommenterar andras utseenden negativt. På ALLA plan. Jag kan bli så oerhört provocerad för jag bryr mig så lite. Spelar ingen roll om någon kommenterar kläder, hår eller kropp – bara SLUTA. Låt människor leva. INGEN bryr sig om vad du tycker om någons utseende.

2. När folk kommenterar att någon är tyst. Eller konstig. Eller något överhuvudtaget som endast har med personens personlighet att göra, oavsett om det handlar om att någon är flamsig eller knäpptyst. Låt människor leva så länge de inte gör någon illa.

3. Elakhet. Intolerans. Att sätta sig över andra och tro att man skulle vara bättre än andra på något sätt. Nej, nej, och åter nej tack. Vi lever alla på samma jord med helt olika förutsättningar men med samma rätt att leva. Ditt sätt är inte det enda rätta.

Saker jag älskar:

1. Människor som vågar vara annorlunda och står för det. Som vågar ha sin egen stil och följa sina egna normer. Som vågar vara sig själva i en värld som ständigt säger till oss att rätta oss in i ledet.

2. Människor som genuint inte känner något behov av att vara annorlunda, som rättar sig in i ledet men ändå har stor tolerans för andras olikheter. Respekt.

3. Snällhet. Något så enkelt och så otroligt underskattat idag som att bara vara snäll. Det är den egenskapen jag värderar allra högst i en människa. I en värld där normen är att vara en kaxig narcissist uppskattar jag att vara snäll så jävla mycket.

Kram och tack för mitt utlopp.

Dopp i dippet

Wow! Hej pisset! Det var längesen. På riktigt, tror det var i December jag mådde skit senast? På det där riktigt ångest-laddade sättet som inte riktigt vill gå över. SÅ TYDLIGT att det (denna gång och många andra för mig) beror på bristande rutiner. Brist på sömn och bra mat. Jag må låta som en vandrande klyscha när jag säger det men jisses, min livsstil har förändrat mitt välmående helt. Från att ha levt på bröd och pasta till att försöka få i så mycket olika grejer som möjligt i tarmfloran. TIPS PÅ VIKTIG BOK! ”Happy food” av Niklas Ekstedt och Henrik Ennart. Kommer mer och mer forskning om kopplingen mellan tarmfloran och psykisk ohälsa. 80% av immunförsvaret sitter i magen vilket gör det hela lite mer logiskt. Heelt galet, men jag är med 100% på tåget. Förhoppningsvis kommer jag bli en sån där påläst psykolog som har koll på varenda liten detalj av ditt liv. Jag vill vara en grävande journalist som vänder dig in och ut. Lite så.

Tips tips (och extrapris just nu): https://www.bokus.com/bok/9789188745040/happy-food-20-om-hur-maltiden-och-lyckan-hanger-ihop/

Om man ska summera den så ska du få i dig så många OLIKA bakterier som möjligt. Hellre 10 gram av 10 olika grönsaker än 10 kg broccoli. Remember that. The more the merrier: VARIATION är nyckeln.

Kvällens tack:

1. Tack för att jag har nog kött på benen för att kunna vara lugn i deppiga perioder. Jag kan må skit utan att få panik numera. Tack.

2. Tack för Helen Torsgården på Youtube. Så jäkla ångestlindrande att titta på hennes lilla familjeliv. Tips till er från mig 👐🏻

3. Tack för att jag har tvättmaskin OCH torktumlare i lägenheten. Jävlar så skönt det är att slippa släpa och boka tvätt. Ain’t nothing like living in luxury.

4. Tack för att Johanna kommer imorgon. Det är en riktigt fin vän från långt tillbaka.

Tron på sig själv

Spännande att ju fler läsare har får desto mindre vågar jag skriva. Haha. Oh wello well. Skolan börjar snart. Märker att stressen smyger sig på. Inte helt säker på vad den beror på, men jag tror det är prestation. Min största rädsla är att jag ska tappa allt helt som jag gjorde på gymnasiet. Det är ofta lite allt eller inget för mig, och när jag har en inget-period blir det verkligen just inget gjort. Vilket t ex resulterade i ett fjärde år på gymnasiet. Eller snarare resulterade det kanske i underkända betyg. Och en allt-period resulterade i det fjärde året. Jag vet ju att anledningen till det var den största katastrofen som någonsin inträffat i mitt liv, men känslan finns kvar. Rädslan för att inte orka.

Jag är så sjukt känslig för dålig undervisning. Det låter som hybris (jag vet), men jag vet att jag är bra på pedagogik och att lära ut. Jag är bra på tydlighet just för att jag behöver det själv för att förstå. Och när jag inte får det själv blir jag galen. Tappar all lust och motivation och ägnar min energi åt att gnälla på hur dålig kursen och läraren är vilket nästan slutar i att jag struntar i allt. Jag har lätt för att tappa all tro på mig själv. Känner ofta att jag inte förstår lika mycket som alla andra, inte är lika allmänbildad osv. Det är något jag försöker jobba på. Det måste finnas någon anledning till att jag ens kom in på utbildningen (Sveriges svåraste ya know) och inte har kuggat någon tenta än *peppar peppar*.

Införskaffat två av böckerna till den första kursen. Det är så enormt mycket läsning på psykologprogrammet. Har inte riktigt lärt mig hur jag ska lägga upp läsningen för att klara allt plugg och ha ett liv samtidigt, men det kommer nog. Detta är något jag tänkt en hel del på: alla tar liksom för givet att alla ska klara universitetsutbildningar? Det är ju SKITSVÅRT!? På riktigt. Fan va grymma ni alla är som pluggar. Fyfan vad ni kämpar och fyfan vad svårt det är. Men så värt allt i slutändan.

Om något så måste jag hitta tron på mig själv och att jag förstår och kan. Jag kan. Är det något jag ju faktiskt vet så är det att jag mer än något annat är en jävla kämpe. Jag skulle aldrig ge upp den här chansen. Att vara lite rädd för det kanske bara är nyttigt. Nu jävlar kör vi.

Alla slut är en början

Dagens tack:

Tack Kriminalvården för ett så jävla bra, spännande och upplysande jobb. Tack för den här sommaren. Tack för alla bra kollegor, och framförallt alla klienter jag fått träffa. Tack för alla insikter. Det har verkligen varit livsomvälvande på flera plan. Känner mig ännu mer säker i mitt mål, ännu mer modig och beslutsam i vad jag vill göra. Jag känner mig trygg i att jag kan klara vad fan helst jag tar mig an. Gud, vad jag älskar att prata med människor. Att livet mynnar ut i att få betalt för just det känns mer än bara rätt. Det känns helt jävla otroligt.

Papperslappar

Ikväll har jag fortfarande stress i min kropp. Känner hur kortisolet gör mig lite darrig. Försöker varva ner mer meditation, träning samt ordning och reda omkring mig. Får svårt att sova när jag är stressad och vaknar på nätterna och tänker på jobbet. På klienter. Typ oroar mig för att deras muffins vi bakade inte blev tillräckligt bra eller att de ska utvisas och inte har någon familj att återvända till. Såna grejer. Bu eller bä. Privilegier, privilegier, privilegier.

Har just kollat klart en sevärd dokumentär på SVT play; ”Besatta av rikedom” gjord av Lauren Greenfield. Tips till er. Den berörde mig. Den fick mig också att tänka på något som jag alltid bär med mig i bakhuvudet; en studie gjord av psykologen Daniel Kahneman där han studerade korrelationen mellan självrapporterad lycka och pengar. Man fann en positiv korrelation; men bara upp till en viss gräns. Lyckan når sin kulmen vid en lön på 650 000 kr per år; efter det kommer lyckan inte öka baserat på pengar. Den kan tom minska. So: let’s just remember att en månadslön på över 54 000 kr inte kommer göra oss lyckligare. En lön upp till 54 000 kr kan influera din subjektiva nivå av lycka. Kan. Den är också viktig. Pengar kan öka vår lycka temporärt men inte långvarigt.

💁‍♀️ Kvällens skryt att vara stolt över: Psykologprogrammet på Stockholm Universitet är numera det svåraste programmet att komma in på i hela Sverige. Alltså svårare än läkarutbildningarna. Och här går jag efter X antal högskoleprov. Jag får fortfarande nypa mig i armen ibland. Får fjärilar i magen när någon frågar vad jag pluggar. Känns overkligt när jag tänker på det. Fy-fan vad jag har kämpat.
Källa:
https://www.svd.se/har-ar-lagst-krav-pa-betyg–larare-i-topp#sida-7

🕵️‍♀️ Kvällens wow: jag har fått min första fästing någonsin. I rövhålet. Lagom ångest på den.

Kram på er och glöm inte kolla röven i duschen!

Kvällens mood

Sliten tjej i soffan idag. Värmland var fint. En kort sväng var just precis lagom. Det är hemma men ändå inte. Som ett slags avslutat kapitel som är skönt att bläddra tillbaka till ibland. Men jag vill inte stanna där. Stockholm är vårt hem nu. Lilla familjen i vår lilla borg. Jag älskar att träffa människor jag känner men helst när jag är mentalt förberedd och det sociala batteriet är uppladdat. Jag vill kunna ge något vid varje möte. Att springa på folk ibland i Stockholm är kul, men Karlstad är en helt annan femma. Jag träffar någon var tionde meter. Det är fint, men känner press på att leverera mitt bästa jag hela tiden? Att vara trött då känns som en katastrof. Kommer förmodligen skriva massa inlägg om det längre fram. Min sociala prestations-ångest. Summan av kardemumman är att jag älskar anonymiteten i Stockholm. Jag kan vara vem jag vill när jag vill. I mataffären eller på den nedgångna bion i Vällingby. Det är en slags frihet. Men tack till er som jag sprungit på i helgen. Det var fint.

Kvällens gnäll: hur. kunde jag missa att Pink spelat i Stockholm? Jag som kollat konserter som en galning hela året. Ångesten över det förvärras helt klart av alkoholen, samt alla som skrivit att det var så sjukt bra. Vilken otrolig miss. Färdig-gnällt. Happy for you som gick.

Kvällens tack: tack för att jag och Louis har vänner som accepterar oss som vi är, och som vi accepterar fullt ut tillbaka. Det är fint att kunna hänga utan prestation.

Kram på er ❤️