Kvällens tacksamhetslista:

Tack för:

1. Våra fantastiska katter. Dom tillför så himla mycket kärlek, glädje och värme. Det är fint att få ta hand om någon.

2. Vår lägenhet. Tack, tack tack för den. Den är att vara hemma och här kan jag andas in återhämtning.

3. Marili som jag har i Berlin. Hon har alltid haft sådant enormt tålamod med att hålla kontakt med mig. Älskar dig och att vi vårdar varandra. Det är en konst att vara nära vän med mig vilken hon om någon behärskar.

4. Det regniga väder vi haft idag. Älskar att ligga i sängen när det är grått och ruskigt och smattrar på rutan. Älskar regn och att andas luft som doftar blöt asfalt.

Kram på er och ha en god, sval natts sömn.

Rytande som ekar tillbaka

Om det är något som kan slita mitt hjärta åt två håll samtidigt så är det barndomen och minnena som tar mig tillbaka dit. Hjärtslagen kan på några sekunder gå från att ursinnigt banka hårt och kraftfullt till att snörpas ihop till ett litet, litet russin. Och ligga still där i bröstkorgen. En av de saker jag haft allra, allra svårast för har varit just Disney-filmer. Jag vet inte vad det är, men just Disney har varit en så stor del av hela min uppväxt med S. Dom allra finaste, mest värdefulla stunderna var förmodligen framför just en sådan film. Eller när man lekte Mufasa och Scar i lekparken. Just Lejonkungen var en av de filmer jag hade absolut svårast för efter hans död, jag tror inte jag orkade titta på den förrän flera år efteråt. Och jag grät och grät och grät. Idag har jag sett den på bio, den nya, framtida versionen vars framtid är här och nu. Nu är vi plötsligt i den där framtiden som var så otänkbar. Det är konstigt.

Livet går i så många olika etapper och inget kapitel är det andra likt. Det är som olika liv, olika Jennies med olika nätverk, jobb, och preferenser. Jag hade nog aldrig kunnat tro att livet skulle se ut såhär vid 26 års ålder. Vid den tiden hade jag fruktat det här. Att leva vidare och låta saker förändras. Idag tycker jag det är outhärdligt men en del av livet. Livet förändras och inget består. Det är den enda fysiska lagen som gäller allt. Inget består. Fan, inget består. Vilken fruktansvärd och ändå så jävla livskraftig insikt. Livet suger för oss allihop. Livet är orättvist. Livet är på samma gång helt fantastiskt. Vi vore galna om vi inte tar vara på den här konstiga bergochdahlbanan och suger ut varenda liten droppe av det som går att känna. Att känna. Det är meningen med livet. Att känna precis allt. Låt er inte luras till att tro att nedförsbackarna är den enda meningen med livet. Även dom leder vägen till slutet.

Berg att riva

Jag älskar mitt sommarjobb så himla mycket. Fyfan vad det känns rätt att bli psykolog. Fyfan vad jag älskar att lyssna på människors livshistorier och försöka förstå. Fyfan vad jag är bra på att lyssna. Tack, tack, tack till mig själv och min situation som ledde mig till detta jobb. Blir ännu mer taggad på att lära mig allt jag kan och bli så bra jag bara kan bli. Jag vill göra skillnad! Jag vill fixa orättvisor i samhället. Tycker det blir så jävla tydligt ju längre jag lever att människors utsatthet så otroligt sällan handlar om deras egna skuld. Att kriminella skulle vara kriminella pga deras egen dumhet. Den röda tråden som leder till den stora elden är nästan alltid orättvisor och ojämlikhet. Sådant skitsnack att ”varje människa är sin egen lyckas smed”; vilken äckligt privilegierad sak att säga. URK. Ibland vill jag kräkas på hur priviligerad jag är när jag lyssnar på andra människor. Så vitt, vitt vitt och kapitalistiskt vårt samhälle är. Myrornas krig. Sådan otrolig hierarki. Sådana fruktansvärda orättvisor.

Jag ska bli en genuspsykolog som gör skillnad. Det kan vi göra en cyber-high five på här och nu.

*KLAPPELIKLAPP*

Kram och hej!

Om att känna sig grundad

Jag har aldrig känt att jag fattat grejen med att dansa till techno men igår kände jag det när jag blundade. Man känner sig som en malplacerad tönt när man är självmedveten och ska försöka studsa i takt till alla beats, men att blunda och plötsligt bli omedveten om sin omgivning var en helt annan femma. Att gå in i sin egen kropp, känna varje liten kroppsdel och bara bli ett med sig själv igen. Det är lite av en röd tråd för mig just nu med yoga, meditation och allt vad det innebär. Att känna sig grundad. Det är helt fantastiskt. Att lyssna på sin egen andning och röra sig i takt med sin egen energi.

Så jävla glad att jag åkte på meditationsresan. Den öppnade verkligen upp något hos mig. Visste sedan länge att det var något jag ville och behövde göra. Jag har en stark tro på att stress är det som pajar mest för oss, mer än vad dålig kost och att inte träna gör. Har ni hört talas om människorna på Sardinien? I en by på Sardinien lever människor längst i hela världen. De lever i snitt 20-30 år länge än människor på annat håll, män lever lika länge som byns kvinnor och tio gånger fler män lever till över 100 år än de gör på andra orter. Jag minns att jag såg det i en dokumentär, och när de frågade en hundraåring vad nyckeln till ett långt liv var svarade han ”att inte stressa”. Det satte sig fast i skallen på mig. Jag har varit på Sardinien och jobbat och upplevt lugnet de pratar om. Där fanns en tystnad jag aldrig upplevt förut. Knappt någon trafik eller bilar, bara ljudet av havsbrisen. Det var helt fantastiskt. Om ni någon gång ska åka på semester rekommenderar jag er att åka dit.

Här är en spännande artikel om byn: https://www.senioren.se/leva-uppleva/halsa-medicin/byn-dar-man-lever-langst/

Jag är känslig för stress och medveten om det. Därför har det varit så jäkla viktigt för mig att börja med det här. Att grunda sig. Hoppas ni också tänker på det! Inga pengar i världen är värda att stressa för. Om du känner dig för stressad för att sätta dig och meditera är det förmodligen precis det du behöver göra.
Kramis.

TB

Fick gamla bilder från fotografen Magnus Svensson skickade till mig. Så längesen och så långt borta. Känns som en helt annan Jennie?!

Tror bilderna är tagna 2012 eller 2013. Helt galet längesen. Ser en vilsen Jennie. Just den här tiden mådde jag jävligt dåligt. Jobbade i Norge och levde i ett vakuum. Lite därför jag inte vet vilket år dom togs, hela den här tiden är en stor dimma. Minns en panikattack som Linnea och Marili fick ta hand om när vi bodde tillsammans. Kastade telefonen i väggen osv. Skrev texter om att ingen förstod hur dåligt jag mådde och att livet kändes meningslöst. Saknade Simon väldigt mycket och saker kom ikapp. Jag vill aldrig mer gå in i det hamsterhjulet igen. Tiden går farligt fort och dagarna flyter ihop till Måndag hela veckan. Idag kan jag se skillnad på dagarna. Hoppas ni också gör det.

Kramis.

Fredag kväll

Det känns som att jag är påväg någonstans. Blickar mot horisonten med en klarare blick. Påväg mot en ny typ av självmedkänsla. Jag känner hur jag börjar bli äldre i mina intressen och vad jag bryr mig om. Nya kapitel skrivs. Jag söker mig mer mot hälsa, lugn och natur och mindre mot alkohol och yta. Grön smärta och inte röd. Jag älskar verkligen att bli äldre. På riktigt. Känner mig tryggare, starkare, lugnare. Mer tillfreds med allt. Med människor och med mig själv.

Jag försöker träna på tacksamhetslistor och tacksamhetstankar. Ikväll är jag tacksam för dessa fyra små (absolut inte egentligen) töntiga ting:

1. Mina vackra långa färgglada klänningar som jag har och får lyxen att använda ibland ute i sommarbrisen med nyduschat hår och hud.
2. Att jag har grönska utanför mina fönster där blicken får vandra bland fladdrande löv som glänser i solen. Fint.
3. Att jag varit modig och frågat människor jag ännu inte lärt känna än om de velat umgås en fredagkväll i Stockholm.
4. Att jag trots allt, även om alla nya människor var upptagna ikväll, tycker om att vara med mig själv. En fredagkväll i Stockholm. Ganska fint det också.

Hoppas ni mår bra, oavsett vad ni gör eller vart ni befinner er ikväll. Och hoppas ni spenderar er tid med precis det ni vill.
Kram.

Att inte låta perfektion bli det godas fiende

Perfektion är något vi alla behöver jobba på. Sociala medier genomsyras av perfektion på alla plan i livet. Familjelivet, relationer, barn, hem, jobb, mat, träning, vardag; you name it. Vi undviker saker vi vill göra av rädsla för att det inte ska bli perfekt. Snacka om att vi missar saker då. Som detta; jag älskar att skriva! Om vad fan som helst egentligen. Så nu har jag äntligen startat min blogg efter tusen år av velande blandat med ren lathet. Nu sitter jag här och tänker: good enough. Det perfekta tillfället kommer aldrig komma, so here it is. Om jag vill att mina inlägg ska vara perfekta kommer inget alls komma upp. Så; att skriva något är bättre än inget alls. Förhoppningsvis kommer jag lyckas få till en snyggare sida också, men tills dess: GOOD FUCKING ENOUGH!?! 🤷🏼‍♀️

Låt inte perfektion bli det godas fiende!


KRAM! ❤️